Känner att jag verkligen behöver skriva om det här. Det här inlägget kommer handla om mitt liv här nere i Kalmar. Jag flyttade ner hit med väldigt stora förväntningar och förhoppningar på många olika saker. Bland annat på mitt och Andreas förhållande, på min utbildning, på en helt ny stad och på mig själv.
Det enda som egentligen blivit bra är mitt förhållande med Andreas, honom älskar jag över allt och skulle inte vilja byta bort honom mot ens Fredrik Ljungberg. Men resten då?...
Nja, kan väl beta av det lite en sak i taget.
Utbildningen: Inte alls nöjd, jag kom ner hit med höga förväntningar på det. Allt jag läst innan lät väldigt bra och lärarna verkade väldigt bra de första veckorna. Men ju längre tid det gått desto mer har lärarna och utbildningen sjunkit i mina ögon.
Kalmar: En jätte mysig stad, absolut. Men jag trivs inte. Så nu har jag sagt det! Jag trivs inte. Kan inte ljuga för mig själv längre och säga att jag trivs och att det kommer bli bättre. Bättre kanske det blir, men trivs det gör jag inte. Jag är norrlänning och även om jag var väldigt less på norrland innan jag flyttade ner så är jag norrlänning. Jag kommer nog förmodligen alltid vara det. Saknar allt med norrland, inte bara min familj och mina vänner. ALLT!
Mig själv: Jag vet inte vad som hänt, jag är så jäkla känslig. Gråter var och varannan dag bara för att jag inte trivs här nere. Ja jag har alltid haft lätt till gråt men inte så här. Nu kan det räcka att jag tänker på familjen hemma och börjar gråta. Som nu, sitter med tårar i ögonen bara för att det här är väldigt känsligt för mig.

Men varför flyttar du inte hem undrar väl alla då?
Det går ju inte. Jag har ju min andra halva här nere, jag kan inte flytta upp utan Andreas. Då vet jag att det inte skulle fungera. Ett så långt distansförhållande funkar inte i längden, speciellt inte när båda dessutom är studenter och inte har råd att hälsa på speciellt ofta. Skulle Andreas vakna en dag och säga, men gumman nu söker vi in på universitetet i Luleå istället. Då skulle jag nog bli väldigt glad och jag skulle förmodligen söka direkt. Men jag kan inte tvinga honom till det, jag har redan fått honom att pendla till karlskrona och hans plugg för att han ska bo med mig i Kalmar.

Det är väl bara så att jag får räkna ner, ungefär 2,5 år kvar sen kan vi flytta uppåt. Hoppas att det går fort för livet här nere är inte alls som hemma i norrland.
Jag saknar er alla fruktansvärt mycket. Nära vänner har jag lärt mig att man inte kan leva utan, jag saknar mina vänner och ni går inte att ertsätta!

Jag tror att det som gör att jag inte trivs är framförallt för att jag inte trivs med utbildningen, den är inte som jag hoppades. Och jag hade förmodligen kunnat gå en mycket bättre utbildning i idrottsvetenskap uppe i norrland. Det känns surt att man flyttat 170 mil och inte trivs, när man hade kunnat flytta kanske 60 mil och fått en mycket bättre utbildning. Man kan ju undra om det är värt det? Förhoppnigsvis.